Det var de värsta dagar i vårt liv. Dagen och timmen när Han skulle lämna oss kom så snabbt. Vi skulle aldrig se Honom igen. Alla våra förhoppningar grusades. Hjärtat kände ingen begäran, inga känslor. Världen med sina rikedomar förlorade all sin åtrå. Stegen blev utmattade och trötta. Resan som leder och visar vägen till den Älskades Boning, som en gång var inom räckhåll och bedårande, blev overklig och skräcklig. Livets trädgården ödelades och självaste blommorna slutade att dofta.
Alla dessa händelser, om och när de inträffar, måste bäras, måste absorberas i det inre, och man måste längta för den Älskade. Annars blir kärlekens essens förlorad. Den här tiden var varken god eller dålig.
Allt hände enlig Hans önskan och utan någon annans ingripande. För oss kändes det overkligt och så känns det fortfarande. Nu bär vi på separationen för att möta Honom för alltid. Må vi alla mötas endast för att leva och arbeta för Honom. Det är den kortaste vägen för att övervinna separationen.